Inlägg publicerade under kategorin Livsstil

Av karleksdravel - 27 juli 2007 04:51

För snart 2 år sen satt jag och pratade med en kompis om hur livet var pest o pina. Jag hade tidigare samma år hamnat djupt ner i träsket pga en del omständigheter som jag just vid det tillfället inte kunde handskas med. När augusti kom så hade jag bestämt mig för att på ett eller annat vis få slut på mitt lidande med att ta mig i kragen och göra någon nytta. Jag reggade mig på en sida för att fördriva mina vakna timmar.

Den 6:e Oktober får jag ett meddelande av en kille
”Av ren nyfikenhet så måste jag ju skriva någonting nu, du hade ju varit inne på min sida o kollat, nyfiken som man är så är man juh tvungen att kolla tillbaka o du såg ju intressant ut så då fick man juh lite vad du var för en också o sen när det stod en massa anledningar till varför du inte svarar på massa meddelanden så kände jag ett tvång att testa
så får jag inget svar på detta så vet jag att jag inte har något här o göra längre…så nu hoppas jag verkligen på ett svar =)

Åhh,, så alvarligt tar jag faktiskt inte på detta…jag kände mest för att skriva något bara o iom att jag inte kom på något bättre fick det bli detta.”

Så var det allt började…med just dom orden. Mess på sidan blev till msn och vi satt dagarna i ända o pratade om allt och inget typ. Jag minns att vi pratade om bowling och att vi skulle bowla en dag.
En dag sitter jag hemma med mina tårar och känner att jag håller på att falla tillbaka till mitt illamående jag. Då ringer en vän till mig för att säga att hon har beställt biljetter till mig så att det var bara för mig att packa väskan för jag skulle upp till henne i ett par dagar.
Jag skulle byta tåg i Göteborg. Ett mess blev skickat att ville han träffas så var jag på station den o den tiden! Han slutade sitt jobb samtidigt som tåget var inne, så det skulle han hinna (han jobbade granne med stationen nästan) Mötet med honom var varken bra eller dåligt. Hej fick vi sagt och vi gav varandra en kram. Sen minns jag inte resterande av det samtalet. Jag hade nog mest i tanken att jag såg fördjävlig ut. Blodsprängda ögon och mysbyxor (minns än idag vad jag hade för kläder) En massa messande blev det under den helgen och vi bestämde oss för att säga hej till varandra när jag skulle hem igen.

Helgen efter vart det äntligen bestämt att vi skulle bowla. Han hade varit på fest på fredagen och skulle komma till mig på lördagen. När jag inte hört från han när kl var över 1 den dagen blev jag orolig över att det inte skulle bli någon o messade honom. När jag då fick svaret att ingenting skulle få han till att inte komma den dan. Han kom (bra bakis) i lagom tid så vi kunde åka o bowla, sen hem till mig för att käka mat (som jag hade gjort i ordning innan) Vi satt o kollade på film under kvällen. När kl var 12 på natten så hade jag inte hjärta att be han åka dom där 14 milen hem så jag sa till han att det va okej om han sov i min soffa.
Han sov aldrig där och han åkte aldrig hem, tänk själva.
Efteråt kan jag förstå min känsla att jag aldrig trodde att han skulle mena alvar med att han verkligen tyckte om mig. Jag kunde lixom inte få in det i min skalle. Så nu snart 2 år efter den händelse så är jag lika glad över att han föll för just mig!

Även om jag inte visar det speciellt mycket, så älskar jag han otroligt mycke. You Are My Hero

Av karleksdravel - 27 juli 2007 02:26

Som jag berättat tidigare så stod jag min syster väldigt nära periodvis. Ibland kände jag inte henne då vi inte träffades så ofta, fanns i mina tankar gjorde hon hela tiden iaf. Vi var ofta ensamma då mamma var ute på sitt håll. En känsla från när vi var små var att hon skyddade mig mot dumma människor och mörkret (när mamma inte fanns där) men det är ju bara en känsla jag har. Jag var väldigt liten kom jag ihåg när vi tillbringade nätterna igenom mina öronproblem, jag gick aldrig till mamma utan väckte min syster då.

Jag minns även den gången då hon hade berättat för mamma att hon ville flytta till Pappa då vi skulle flytta till en annan stad. Hon fick så mycket stryk av mamma den gången. Jag hade rummet intill hennes och hörde skriket, efteråt gick jag in för att bara krama om henne. Det skär i hjärtat fortfarande hur hon skriker. Åhh älskade syster vad jag ville slå tillbaka den gången.

Hur blev det så att du flyttade tillbaka? Jag mins det knappt men rätt som det var så flyttar du hem till oss. Jag minns inte ens om jag var glad eller vad jag var, min syster var inte den jag mindes kom jag iaf ihåg.
Hon har berättat för mig att när hon kom tillbaka så hade mamma tagit henne intill sig och sagt att hon förlorar henne inte en gång till, då lämnar hon honom för gott (min styvpappa). När detta blev berättat för mig så får jag en dejavu om att jag sitter i mammas knä och vi bara gråter.
Hon lämnade han aldrig!

Min syster sticker tillbaka till Halmstad för att bo med sin kille, ensam och övergiven igen!
Sen har vi kontakt på avstånd länge. Det är väl först när min dotter föds som även minnena blir starkare.
Jag anförtror min syster en massa saker som jag aldrig tidigare kunnat berätta om, sånt tar vi med oss i graven syster.
Jag skiljer mig, vi finner en gemensam nämnare (våra ex) Jag klarar mig från smärre smällar för att mitt ex förstod att han inte kunde bråka med mig. Hon däremot råkade ut för hela släkten till hennes ex. Hon försvinner ytterligare en gång ur mitt liv, efter ett bråk med mamma. Jag är arg och bitter och vill bara ha min syster hos mig.

För ca 1,5 månad sen så blir vi bjudna på en konfirmation till min systerson. Jag tog tillfället i akt att träffa henne. Lillasyster kan bara inte vara tyst utan satt vid vårat bord och spydde galla om hur äcklig hennes kille var och hur illa hon tyckte om syster. Ett knivstick rätt i hjärtat.
Tur dom åkte hem tidigt (mamma, styvpappa och lillasyster), så jag kunde få tillfälle att prata med min syster. Inget kom fram bara en massa tårar.
- Vi ska till Bulgarien på onsdag så jag kan ringa när vi kommer hem , sa hon innan vi skiljdes.

Dagen efter är jag inte hemma. Någon hade ringt från mitt förra jobb (där hon jobbar) åhhh det måste vara min syster sa jag och ringde upp henne hemma.
-Varför ska jag vänta till efter Bulgarien för, sa hon.
Åhh vad glad jag är att hon ringde mig.
Nu kom den svåra tiden då jag var tvungen att i smyg träffa min syster. Det gick inte!
Vi bestämde oss för att ta kontakt med våra släktingar (på pappas sida) i Kroatsien. Vi fick svar och även reda på att Farmor inte längre levde. Jag tog mig i kragen och ringde Mamma och berättade allt. Bomben var släppt, nu återstår bara fortsättning hur den historien utvecklar sig…Det sista skedde för mindre än en vecka sen.
Av karleksdravel - 27 juli 2007 00:32

Min nya familj såg verkligen till att jag mådde bra. Det handlade om att nu vart jag helt plötsligt en individ, med känslor och åsikter. Gjorde JAG fel så fick jag sota för det, gjorde någon annan fel så va det deras huvudvärk. Pratade man så lyssnades det med inlevelse och inte med ett mmmande (som jag var van vid)

Åkte på husvagnsemester med hela gänget, det skrattades och det skämtades dagarna igenom. Lärde mig att åka skidor på ett sportlov då vi var uppe i Dalarna (kunde inte sluta le, skratta eller må bra på den resan) Jag lärde mig att människor inte skadar andra utan anledning. Jag lärde mig lyssna och lita på människor.

Det var aldrig tyst i det huset (förutom på nätterna) Sommarbarn, fosterbarn och deras egna som var 3 st. Alltid hade man någon att prata med eller skratta med. Mitt rum blev inte ett ställe som jag var livrädd att vistas i, utan istället hittade jag min trygghet där. Där visste jag att man fick vara för sig själv. Matdags så slogs det hårt i en bunke med en plåtslev (stort hus och många barn)

Många nätter som jag satt o pratade med min fosterpappa om mat eller bilar eller……..historien om min styvpappa. Lättare att prata med honom på ett underligt sätt. Han gick i taket av det där, därför kontaktades soc som drog dit mamma,styvpappa,mina fosterföräldrar och jag. Diskusionen vart lugn från en början, min fostermamma sa till min mamma att hon ville att hon skulle komma hem och hälsa på för att se hur hennes dotter hade det, själv!
Mamma är nog rädd för att tala om för min styvpappa att det är vad hon vill. Åka till sin dotter själv, det hände aldrig.

1,5 år bodde jag där. Jag måste ha fyllt 17 år.
Mina fosterföräldrar skulle flytta till Göteborg för att bo i huset hon fick ärva av sin mamma.Sommarbarn eller fosterbarn kunde inte följa med så det letades nya platser till mig. Trollhättan var inget alternativ då det var ett hem för ungdomar som hamnat fel i samhället med droger och dyligt. Jag hörde ju bara inte hemma någonstans. I Halmstad fanns det ett flickhem som var som ett mellanting från hem till ett nytt hem. Jag var för gammal för att hamna hos en fosterfamilj igen, så det fick bli 5 månader där och sen egen lägenhet.

Tack Gunilla och Leif för att ni räddade livet på mig samt att ni gav mig en spark i baken till mitt fortsatta liv. Jag tänker på er ofta. Framförallt nu när jag har flyttat upp till Götet själv. Det ska väl inte vara så svårt att skriva ett brev till dig för att se om du kanske vill träffas, varför är det svårt? Känner en sorg i mig att inte kunna ha kontakt med dom som räddade livet på mig.


Fortsättning följer

Av karleksdravel - 26 juli 2007 23:56


Åren går och reglerna blir allt värre. Jag kunde inte skaffa mig några vänner då min styvfarsa alltid var som en hök på mig, hittade alltid fel hos mina vänner så jag vågade inte skaffa mig några. När jag till slut fann mig en vän han godkände så höll jag stenhårt i henne. Hon fick mig att må bra, Åsa kom jag ihåg att hon hette. Åsa var från Norrland och hade den goaste dialekt jag någonsin hade hört. Hon och jag hade alltid roligt, minns att vi gjorde anden i glaset hos henne (skrämde skiten ur mig)

Disco på fredag sades det (jag kommer garanterat inte få gå, trots att jag går i 9:an)
Klart du ska gå på disco sa min styvpappa, men du ska vara hemma som vanligt kl 21,00.
Discot började kl 21,00 så det va inte så klart att jag kunde gå på det (första gången i mitt liv) Vad jag än sa eller vad jag än gjorde så hade det inte hjälpt mig att få gå på det discot. Jag kunde helt enkelt inte svika min nyfunna vän på detta viset ytterligare en gång.

Jag kom aldrig hem den natten, eller på hela helgen.

Jag mindes att vi gick som vanligt till skolan på måndag (jag har aldrig skolkat från skolan). Inga föräldrar där som saknade mig. På onsdags kvällen så minns jag med att Åsas pappa ringde min styvpappa för att spy galla över hur dåliga föräldrar dom var som inte saknade sitt barn. Vet inte riktigt hur det samtalet gick. Jag vet bara hur det slutade. En vecka i det fria sen var jag tillbaka hemma igen. Allt skulle bli bra och allt skulle det bli ändring på.
Det blev det inte.

2 veckor bodde jag hemma, minns att jag följde med en annan kompis och hennes familj till stockholm över sportlovet.
När vi kom hem tog hennes föräldrar kontakt med soc för att se till att jag kunde komma och bo hos dom. Det gick inte utan jag blev satt hos en fosterfamilj (som jag tror räddade livet på mig)

Minns än idag hur första mötet med dom var, jag hade hängselbyxor på mig.
Soc kontaktade mina föräldrar för att tala om var jag skulle bo. Dom sa att mina grejer var ute i garaget (snabba ryck). Inget KOM TILLBAKA från deras sida.Tror dom tyckte att det var skönt att jag försvann. Skönt för mig att äntligen börja leva.


Fortsättning följer

Av karleksdravel - 26 juli 2007 23:06


Nu kommer en svår händelse som jag bara inte kan få bort från min skalle...allt kanske jag inte mindes men jag ska försöka.

En kväll när jag är 13 eller 14 år så var det en gårdsfest och alla våra grannar var där. Jag mindes att mamma var berusad av alkohol, likaså min styvpappa. Jag fick beskedet att ta hem min lillasyster och sen gå i säng. Jag gör som jag blir tillsagd så klart (som alla andra gånger) Jag hann aldrig somna innan jag hörde ytterdörren öppna sig (säkert mamma som ska kolla så vi ligger i säng). Jag hade fel. Min styvpappa stod i dörröppningen och viskade ”sover du” jag svarade inte. Då lägger han sig i min säng (fortfarande inte ett ljud från mig) Han lyfter på täcket (fortfarande säger jag inget) Han tar mig på benet och för sin hand uppför låret. –Vad gör du? Frågade jag – Jag tänkte bara klia dig lite. Sa han. Men inget hände…
Han reste sig upp och gick ut. Inte en blund fick jag den natten.
Några år senare vid ett möte med socialen och mamma och min stypappa och några till så tas denna historia upp. Mamma svarade bara med att – Jag visste om att det hade hänt för att han hade kommit och sagt det till mig dagen efter.

Undra om jag nånsin kommer att kunna prata med min mamma om just den händelse… eller vad hon menade med det hon sa om att hon visste? Varför sa hon aldrig något till mig? Varför drog hon inte ifrån honom när han gjorde en sådan sak mot hennes dotter. Tror det är frågor som jag aldrig kommer att få svar på.

Fortsättning följer

Av karleksdravel - 26 juli 2007 22:54


Jag föddes en augustimånad -71 i Lund (mindes inte om vi bodde i hus eller lägenhet) Vid 1 års ålder förflyttar vi oss till Halmstad (jag, mamma, pappa och min storasyster som är 3 år äldre än mig)

Detta har jag fått berättat för mig i vuxen ålder: Mina föräldrar skulle ha skilt sig när JAG a 2 år gammal. Jag vet att mamma levde ensam tills hon träffade min styvfarsa när jag va 7 år. Vad som hände fram till dess är en massa dimma…jag vet att min syster ofta fick ta hand om lilla mig för att mamma skulle ut och träffa väninnor eller träffade dom underligaste karlarna som finns på denna jord, minns bla en man hon träffade som va stor som ett hus och saknade en del fingrar. Det luktade väldigt underligt hos han med kom jag ihåg (känner doften fortfarande)

Min styvfarsa förde med sig en massa tråkigheter, mamma hade inte tid med oss (inget ovanligt iof) regler började bli starkare än vanligt (visst hade vi regler men det smärtade mer att en främmad man skulle berätta för oss vad som gällde. 3 barn hade han (som jag tro aldrig gillade oss) Jag finner väl aldrig min plats i familjen… Jag hörde lixom aldrig hemma nånstans. Radhuset dom köpte samma år min lillasyster föddes förstod jag aldrig varför vi köpte, eftersom det såldes inom kort och vi flyttade ifrån Halmstad.

Inte nog med att jag fick byta skola, jag skildes från min älskade syster på samma gång (som valde att flytta hem till pappa)
3 mil var vi ifrån varandra…jag mindes knappt när vi träffades eller hur mycket vi träffades, jag minns däremot att hon kändes som en främling när vi väl träffades. Jag vet att mamma var väldigt bitter och arg när vi hade haft syster yster hemma eller vi hade varit på besök hos henne. Minnet är inte det bästa men det är kanske inte så konstigt. Jag hade önskat att jag hade ord på alla känslor jag bär inom mig som är från just min barndom. Man har en känsla av att vissa saker är på ett speciellt sätt men man vet inte varför.

Min syster lyckades inte bo hemma hos pappa speciellt länge så hur det nu gick till så hamnade hon hos en annan familj (tror hon flyttade hem till en kompis)
Själv fick man bo hemma hos mamma, styvpappa och min lillasyster (som är 10 år yngre än mig)

Lillasyster står inte i speciellt hög kurs hos mig… Pain in the ass redan från födseln.
Hon såg till att jag fick skulden för väldigt mycket som hon egentligen bar skulden till. Javisst är det kanske vanligt mellan syskon. Hon njöt av att jag blev bestraffad (med stryk) för hennes bus. Hon ställde till ett liv när hon märkte att jag fick vara uppe längre än henne på kvällarna (så mina tider vart ändrat så hon skulle vara lugn) Hon såg till att jag skulle vara hemma samma tid som henne på kvällarna!

Fortsättning följer
Av karleksdravel - 14 maj 2007 18:38

Sovit dåligt inatt...o inte sovit nått på dan idag...Har en tjurig karl som kommer hem efter jobbet *suckar* Så jag tror jag kommer att slockna vid tvn sen...

Imorgon ska jag på en intervjuv VILL INTE!!!

Av karleksdravel - 14 maj 2007 09:54

Jag orkar verkligen inte prata med någon idag...Ringde gubben på jobbet o sa att han inte får ringa idag för jag sov så dåligt inatt...o det är lugnt...pratar med min gravida granne just nu på msn o jag orkar inte direkt prata med henne...Sen kommer en kompis hit vid 12 (mycke roligare att se fram emot) Men min granne står mig upp i halsen....för det är bara pengar o katter o barn i deras skalle...o det är så tröttsamt o lyssna på dag ut o dag in...

Guuuuud som jag gnäller på min granne alltså men hon är riktigt jobbig emellanåt...så jag blockar henne ibland på msn för att jag inte orkar med det helt enkelt...
Tur hon inte vet om den här bloggen iaf...Ingen annan som vet om den som jag känner heller för den delen...så här kan man skriva rätt mycke bös om allt o alla för att få det ur sig till nån iaf...

Presentation

Omröstning

Var ska ni fira jul
 Hemma själv
 Hemma med familjen
 Hos mamma el pappa
 Dela ut mat för dom hemlösa
 Utomlands

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4 5 6
7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18
19
20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2007
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards