Inlägg publicerade under kategorin Livsstil
Åhh,, så alvarligt tar jag faktiskt inte på detta…jag kände mest för att skriva något bara o iom att jag inte kom på något bättre fick det bli detta.”
Så var det allt började…med just dom orden. Mess på sidan blev till msn och vi satt dagarna i ända o pratade om allt och inget typ. Jag minns att vi pratade om bowling och att vi skulle bowla en dag.
En dag sitter jag hemma med mina tårar och känner att jag håller på att falla tillbaka till mitt illamående jag. Då ringer en vän till mig för att säga att hon har beställt biljetter till mig så att det var bara för mig att packa väskan för jag skulle upp till henne i ett par dagar.
Jag skulle byta tåg i Göteborg. Ett mess blev skickat att ville han träffas så var jag på station den o den tiden! Han slutade sitt jobb samtidigt som tåget var inne, så det skulle han hinna (han jobbade granne med stationen nästan) Mötet med honom var varken bra eller dåligt. Hej fick vi sagt och vi gav varandra en kram. Sen minns jag inte resterande av det samtalet. Jag hade nog mest i tanken att jag såg fördjävlig ut. Blodsprängda ögon och mysbyxor (minns än idag vad jag hade för kläder) En massa messande blev det under den helgen och vi bestämde oss för att säga hej till varandra när jag skulle hem igen.
Helgen efter vart det äntligen bestämt att vi skulle bowla. Han hade varit på fest på fredagen och skulle komma till mig på lördagen. När jag inte hört från han när kl var över 1 den dagen blev jag orolig över att det inte skulle bli någon o messade honom. När jag då fick svaret att ingenting skulle få han till att inte komma den dan. Han kom (bra bakis) i lagom tid så vi kunde åka o bowla, sen hem till mig för att käka mat (som jag hade gjort i ordning innan) Vi satt o kollade på film under kvällen. När kl var 12 på natten så hade jag inte hjärta att be han åka dom där 14 milen hem så jag sa till han att det va okej om han sov i min soffa.
Han sov aldrig där och han åkte aldrig hem, tänk själva.
Efteråt kan jag förstå min känsla att jag aldrig trodde att han skulle mena alvar med att han verkligen tyckte om mig. Jag kunde lixom inte få in det i min skalle. Så nu snart 2 år efter den händelse så är jag lika glad över att han föll för just mig!
Även om jag inte visar det speciellt mycket, så älskar jag han otroligt mycke. You Are My Hero
Min nya familj såg verkligen till att jag mådde bra. Det handlade om att nu vart jag helt plötsligt en individ, med känslor och åsikter. Gjorde JAG fel så fick jag sota för det, gjorde någon annan fel så va det deras huvudvärk. Pratade man så lyssnades det med inlevelse och inte med ett mmmande (som jag var van vid)
Åkte på husvagnsemester med hela gänget, det skrattades och det skämtades dagarna igenom. Lärde mig att åka skidor på ett sportlov då vi var uppe i Dalarna (kunde inte sluta le, skratta eller må bra på den resan) Jag lärde mig att människor inte skadar andra utan anledning. Jag lärde mig lyssna och lita på människor.
Det var aldrig tyst i det huset (förutom på nätterna) Sommarbarn, fosterbarn och deras egna som var 3 st. Alltid hade man någon att prata med eller skratta med. Mitt rum blev inte ett ställe som jag var livrädd att vistas i, utan istället hittade jag min trygghet där. Där visste jag att man fick vara för sig själv. Matdags så slogs det hårt i en bunke med en plåtslev (stort hus och många barn)
Många nätter som jag satt o pratade med min fosterpappa om mat eller bilar eller……..historien om min styvpappa. Lättare att prata med honom på ett underligt sätt. Han gick i taket av det där, därför kontaktades soc som drog dit mamma,styvpappa,mina fosterföräldrar och jag. Diskusionen vart lugn från en början, min fostermamma sa till min mamma att hon ville att hon skulle komma hem och hälsa på för att se hur hennes dotter hade det, själv!
Mamma är nog rädd för att tala om för min styvpappa att det är vad hon vill. Åka till sin dotter själv, det hände aldrig.
1,5 år bodde jag där. Jag måste ha fyllt 17 år.
Mina fosterföräldrar skulle flytta till Göteborg för att bo i huset hon fick ärva av sin mamma.Sommarbarn eller fosterbarn kunde inte följa med så det letades nya platser till mig. Trollhättan var inget alternativ då det var ett hem för ungdomar som hamnat fel i samhället med droger och dyligt. Jag hörde ju bara inte hemma någonstans. I Halmstad fanns det ett flickhem som var som ett mellanting från hem till ett nytt hem. Jag var för gammal för att hamna hos en fosterfamilj igen, så det fick bli 5 månader där och sen egen lägenhet.
Tack Gunilla och Leif för att ni räddade livet på mig samt att ni gav mig en spark i baken till mitt fortsatta liv. Jag tänker på er ofta. Framförallt nu när jag har flyttat upp till Götet själv. Det ska väl inte vara så svårt att skriva ett brev till dig för att se om du kanske vill träffas, varför är det svårt? Känner en sorg i mig att inte kunna ha kontakt med dom som räddade livet på mig.
Fortsättning följer
Åren går och reglerna blir allt värre. Jag kunde inte skaffa mig några vänner då min styvfarsa alltid var som en hök på mig, hittade alltid fel hos mina vänner så jag vågade inte skaffa mig några. När jag till slut fann mig en vän han godkände så höll jag stenhårt i henne. Hon fick mig att må bra, Åsa kom jag ihåg att hon hette. Åsa var från Norrland och hade den goaste dialekt jag någonsin hade hört. Hon och jag hade alltid roligt, minns att vi gjorde anden i glaset hos henne (skrämde skiten ur mig)
Disco på fredag sades det (jag kommer garanterat inte få gå, trots att jag går i 9:an)
Klart du ska gå på disco sa min styvpappa, men du ska vara hemma som vanligt kl 21,00.
Discot började kl 21,00 så det va inte så klart att jag kunde gå på det (första gången i mitt liv) Vad jag än sa eller vad jag än gjorde så hade det inte hjälpt mig att få gå på det discot. Jag kunde helt enkelt inte svika min nyfunna vän på detta viset ytterligare en gång.
Jag kom aldrig hem den natten, eller på hela helgen.
Jag mindes att vi gick som vanligt till skolan på måndag (jag har aldrig skolkat från skolan). Inga föräldrar där som saknade mig. På onsdags kvällen så minns jag med att Åsas pappa ringde min styvpappa för att spy galla över hur dåliga föräldrar dom var som inte saknade sitt barn. Vet inte riktigt hur det samtalet gick. Jag vet bara hur det slutade. En vecka i det fria sen var jag tillbaka hemma igen. Allt skulle bli bra och allt skulle det bli ändring på.
Det blev det inte.
2 veckor bodde jag hemma, minns att jag följde med en annan kompis och hennes familj till stockholm över sportlovet.
När vi kom hem tog hennes föräldrar kontakt med soc för att se till att jag kunde komma och bo hos dom. Det gick inte utan jag blev satt hos en fosterfamilj (som jag tror räddade livet på mig)
Minns än idag hur första mötet med dom var, jag hade hängselbyxor på mig.
Soc kontaktade mina föräldrar för att tala om var jag skulle bo. Dom sa att mina grejer var ute i garaget (snabba ryck). Inget KOM TILLBAKA från deras sida.Tror dom tyckte att det var skönt att jag försvann. Skönt för mig att äntligen börja leva.
Fortsättning följer
Nu kommer en svår händelse som jag bara inte kan få bort från min skalle...allt kanske jag inte mindes men jag ska försöka.
En kväll när jag är 13 eller 14 år så var det en gårdsfest och alla våra grannar var där. Jag mindes att mamma var berusad av alkohol, likaså min styvpappa. Jag fick beskedet att ta hem min lillasyster och sen gå i säng. Jag gör som jag blir tillsagd så klart (som alla andra gånger) Jag hann aldrig somna innan jag hörde ytterdörren öppna sig (säkert mamma som ska kolla så vi ligger i säng). Jag hade fel. Min styvpappa stod i dörröppningen och viskade ”sover du” jag svarade inte. Då lägger han sig i min säng (fortfarande inte ett ljud från mig) Han lyfter på täcket (fortfarande säger jag inget) Han tar mig på benet och för sin hand uppför låret. –Vad gör du? Frågade jag – Jag tänkte bara klia dig lite. Sa han. Men inget hände…
Han reste sig upp och gick ut. Inte en blund fick jag den natten.
Några år senare vid ett möte med socialen och mamma och min stypappa och några till så tas denna historia upp. Mamma svarade bara med att – Jag visste om att det hade hänt för att han hade kommit och sagt det till mig dagen efter.
Undra om jag nånsin kommer att kunna prata med min mamma om just den händelse… eller vad hon menade med det hon sa om att hon visste? Varför sa hon aldrig något till mig? Varför drog hon inte ifrån honom när han gjorde en sådan sak mot hennes dotter. Tror det är frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Fortsättning följer
Sovit dåligt inatt...o inte sovit nått på dan idag...Har en tjurig karl som kommer hem efter jobbet *suckar* Så jag tror jag kommer att slockna vid tvn sen...
Imorgon ska jag på en intervjuv VILL INTE!!!
Jag orkar verkligen inte prata med någon idag...Ringde gubben på jobbet o sa att han inte får ringa idag för jag sov så dåligt inatt...o det är lugnt...pratar med min gravida granne just nu på msn o jag orkar inte direkt prata med henne...Sen kommer en kompis hit vid 12 (mycke roligare att se fram emot) Men min granne står mig upp i halsen....för det är bara pengar o katter o barn i deras skalle...o det är så tröttsamt o lyssna på dag ut o dag in...
Guuuuud som jag gnäller på min granne alltså men hon är riktigt jobbig emellanåt...så jag blockar henne ibland på msn för att jag inte orkar med det helt enkelt...
Tur hon inte vet om den här bloggen iaf...Ingen annan som vet om den som jag känner heller för den delen...så här kan man skriva rätt mycke bös om allt o alla för att få det ur sig till nån iaf...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 | 5 | 6 | 7 |
|||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 |
|||
22 |
23 | 24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 |
31 |
|||||||
|