Min nya familj såg verkligen till att jag mådde bra. Det handlade om att nu vart jag helt plötsligt en individ, med känslor och åsikter. Gjorde JAG fel så fick jag sota för det, gjorde någon annan fel så va det deras huvudvärk. Pratade man så lyssnades det med inlevelse och inte med ett mmmande (som jag var van vid)

Åkte på husvagnsemester med hela gänget, det skrattades och det skämtades dagarna igenom. Lärde mig att åka skidor på ett sportlov då vi var uppe i Dalarna (kunde inte sluta le, skratta eller må bra på den resan) Jag lärde mig att människor inte skadar andra utan anledning. Jag lärde mig lyssna och lita på människor.

Det var aldrig tyst i det huset (förutom på nätterna) Sommarbarn, fosterbarn och deras egna som var 3 st. Alltid hade man någon att prata med eller skratta med. Mitt rum blev inte ett ställe som jag var livrädd att vistas i, utan istället hittade jag min trygghet där. Där visste jag att man fick vara för sig själv. Matdags så slogs det hårt i en bunke med en plåtslev (stort hus och många barn)

Många nätter som jag satt o pratade med min fosterpappa om mat eller bilar eller……..historien om min styvpappa. Lättare att prata med honom på ett underligt sätt. Han gick i taket av det där, därför kontaktades soc som drog dit mamma,styvpappa,mina fosterföräldrar och jag. Diskusionen vart lugn från en början, min fostermamma sa till min mamma att hon ville att hon skulle komma hem och hälsa på för att se hur hennes dotter hade det, själv!
Mamma är nog rädd för att tala om för min styvpappa att det är vad hon vill. Åka till sin dotter själv, det hände aldrig.

1,5 år bodde jag där. Jag måste ha fyllt 17 år.
Mina fosterföräldrar skulle flytta till Göteborg för att bo i huset hon fick ärva av sin mamma.Sommarbarn eller fosterbarn kunde inte följa med så det letades nya platser till mig. Trollhättan var inget alternativ då det var ett hem för ungdomar som hamnat fel i samhället med droger och dyligt. Jag hörde ju bara inte hemma någonstans. I Halmstad fanns det ett flickhem som var som ett mellanting från hem till ett nytt hem. Jag var för gammal för att hamna hos en fosterfamilj igen, så det fick bli 5 månader där och sen egen lägenhet.

Tack Gunilla och Leif för att ni räddade livet på mig samt att ni gav mig en spark i baken till mitt fortsatta liv. Jag tänker på er ofta. Framförallt nu när jag har flyttat upp till Götet själv. Det ska väl inte vara så svårt att skriva ett brev till dig för att se om du kanske vill träffas, varför är det svårt? Känner en sorg i mig att inte kunna ha kontakt med dom som räddade livet på mig.

Fortsättning följer