Jag skickade min text till min syster som skrev tillbaka

Hejsan gumman

Först känslan e förlåt... Jag har övergett dig så många gånger förlåt.

Men jag var nog tvungen at agera så som jag gjorde, det känndes rätt just för stunden i alla fall.

Det e mycket som man har förträngt men det finn väl en anledning till det oxå... Men men man får inte titta bakåt i backspeglen för å komma nån stans måste man titta framåt. Å det tycker jag att vi gör.
Ha det super jag lovar att jag INTE tänker överge dig fler gånger.


Inte ett öga var torrt efter det! Syster vad jag älskar dig!

Jag lyckades med att få ordning på mageReady så jag kan göra mina egna glitterbilder...numera kommer ni inte få se tagna glitterbilder utan bara dom ja själv har gjort...Jag är så fruktansvärt glad över att jag lyckades få till det (med lite hjälp av gubben så klart) Nån som behöver hjälp med det så hjälper jag gärna till när jag är mer varm i kläderna på det så att säga =)

Vänskap varar en dag, släktskap varar hela livet.

(Sumeriskt ordspråk)

För snart 2 år sen satt jag och pratade med en kompis om hur livet var pest o pina. Jag hade tidigare samma år hamnat djupt ner i träsket pga en del omständigheter som jag just vid det tillfället inte kunde handskas med. När augusti kom så hade jag bestämt mig för att på ett eller annat vis få slut på mitt lidande med att ta mig i kragen och göra någon nytta. Jag reggade mig på en sida för att fördriva mina vakna timmar.

Den 6:e Oktober får jag ett meddelande av en kille
”Av ren nyfikenhet så måste jag ju skriva någonting nu, du hade ju varit inne på min sida o kollat, nyfiken som man är så är man juh tvungen att kolla tillbaka o du såg ju intressant ut så då fick man juh lite vad du var för en också o sen när det stod en massa anledningar till varför du inte svarar på massa meddelanden så kände jag ett tvång att testa
så får jag inget svar på detta så vet jag att jag inte har något här o göra längre…så nu hoppas jag verkligen på ett svar =)

Åhh,, så alvarligt tar jag faktiskt inte på detta…jag kände mest för att skriva något bara o iom att jag inte kom på något bättre fick det bli detta.”

Så var det allt började…med just dom orden. Mess på sidan blev till msn och vi satt dagarna i ända o pratade om allt och inget typ. Jag minns att vi pratade om bowling och att vi skulle bowla en dag.
En dag sitter jag hemma med mina tårar och känner att jag håller på att falla tillbaka till mitt illamående jag. Då ringer en vän till mig för att säga att hon har beställt biljetter till mig så att det var bara för mig att packa väskan för jag skulle upp till henne i ett par dagar.
Jag skulle byta tåg i Göteborg. Ett mess blev skickat att ville han träffas så var jag på station den o den tiden! Han slutade sitt jobb samtidigt som tåget var inne, så det skulle han hinna (han jobbade granne med stationen nästan) Mötet med honom var varken bra eller dåligt. Hej fick vi sagt och vi gav varandra en kram. Sen minns jag inte resterande av det samtalet. Jag hade nog mest i tanken att jag såg fördjävlig ut. Blodsprängda ögon och mysbyxor (minns än idag vad jag hade för kläder) En massa messande blev det under den helgen och vi bestämde oss för att säga hej till varandra när jag skulle hem igen.

Helgen efter vart det äntligen bestämt att vi skulle bowla. Han hade varit på fest på fredagen och skulle komma till mig på lördagen. När jag inte hört från han när kl var över 1 den dagen blev jag orolig över att det inte skulle bli någon o messade honom. När jag då fick svaret att ingenting skulle få han till att inte komma den dan. Han kom (bra bakis) i lagom tid så vi kunde åka o bowla, sen hem till mig för att käka mat (som jag hade gjort i ordning innan) Vi satt o kollade på film under kvällen. När kl var 12 på natten så hade jag inte hjärta att be han åka dom där 14 milen hem så jag sa till han att det va okej om han sov i min soffa.
Han sov aldrig där och han åkte aldrig hem, tänk själva.
Efteråt kan jag förstå min känsla att jag aldrig trodde att han skulle mena alvar med att han verkligen tyckte om mig. Jag kunde lixom inte få in det i min skalle. Så nu snart 2 år efter den händelse så är jag lika glad över att han föll för just mig!

Även om jag inte visar det speciellt mycket, så älskar jag han otroligt mycke. You Are My Hero

Som jag berättat tidigare så stod jag min syster väldigt nära periodvis. Ibland kände jag inte henne då vi inte träffades så ofta, fanns i mina tankar gjorde hon hela tiden iaf. Vi var ofta ensamma då mamma var ute på sitt håll. En känsla från när vi var små var att hon skyddade mig mot dumma människor och mörkret (när mamma inte fanns där) men det är ju bara en känsla jag har. Jag var väldigt liten kom jag ihåg när vi tillbringade nätterna igenom mina öronproblem, jag gick aldrig till mamma utan väckte min syster då.

Jag minns även den gången då hon hade berättat för mamma att hon ville flytta till Pappa då vi skulle flytta till en annan stad. Hon fick så mycket stryk av mamma den gången. Jag hade rummet intill hennes och hörde skriket, efteråt gick jag in för att bara krama om henne. Det skär i hjärtat fortfarande hur hon skriker. Åhh älskade syster vad jag ville slå tillbaka den gången.

Hur blev det så att du flyttade tillbaka? Jag mins det knappt men rätt som det var så flyttar du hem till oss. Jag minns inte ens om jag var glad eller vad jag var, min syster var inte den jag mindes kom jag iaf ihåg.
Hon har berättat för mig att när hon kom tillbaka så hade mamma tagit henne intill sig och sagt att hon förlorar henne inte en gång till, då lämnar hon honom för gott (min styvpappa). När detta blev berättat för mig så får jag en dejavu om att jag sitter i mammas knä och vi bara gråter.
Hon lämnade han aldrig!

Min syster sticker tillbaka till Halmstad för att bo med sin kille, ensam och övergiven igen!
Sen har vi kontakt på avstånd länge. Det är väl först när min dotter föds som även minnena blir starkare.
Jag anförtror min syster en massa saker som jag aldrig tidigare kunnat berätta om, sånt tar vi med oss i graven syster.
Jag skiljer mig, vi finner en gemensam nämnare (våra ex) Jag klarar mig från smärre smällar för att mitt ex förstod att han inte kunde bråka med mig. Hon däremot råkade ut för hela släkten till hennes ex. Hon försvinner ytterligare en gång ur mitt liv, efter ett bråk med mamma. Jag är arg och bitter och vill bara ha min syster hos mig.

För ca 1,5 månad sen så blir vi bjudna på en konfirmation till min systerson. Jag tog tillfället i akt att träffa henne. Lillasyster kan bara inte vara tyst utan satt vid vårat bord och spydde galla om hur äcklig hennes kille var och hur illa hon tyckte om syster. Ett knivstick rätt i hjärtat.
Tur dom åkte hem tidigt (mamma, styvpappa och lillasyster), så jag kunde få tillfälle att prata med min syster. Inget kom fram bara en massa tårar.
- Vi ska till Bulgarien på onsdag så jag kan ringa när vi kommer hem , sa hon innan vi skiljdes.

Dagen efter är jag inte hemma. Någon hade ringt från mitt förra jobb (där hon jobbar) åhhh det måste vara min syster sa jag och ringde upp henne hemma.
-Varför ska jag vänta till efter Bulgarien för, sa hon.
Åhh vad glad jag är att hon ringde mig.
Nu kom den svåra tiden då jag var tvungen att i smyg träffa min syster. Det gick inte!
Vi bestämde oss för att ta kontakt med våra släktingar (på pappas sida) i Kroatsien. Vi fick svar och även reda på att Farmor inte längre levde. Jag tog mig i kragen och ringde Mamma och berättade allt. Bomben var släppt, nu återstår bara fortsättning hur den historien utvecklar sig…Det sista skedde för mindre än en vecka sen.

Nu vänder det sig i magen...sticker och far runt som om jag hade ett gäng kattungar i magen. Tror jag får avsluta mitt skrivande om Liten blir stor.
Hoppas bara det orkas läsa det jag har skrivit.