Alla inlägg under juli 2007
Nu vänder det sig i magen...sticker och far runt som om jag hade ett gäng kattungar i magen. Tror jag får avsluta mitt skrivande om Liten blir stor.
Hoppas bara det orkas läsa det jag har skrivit.
Min nya familj såg verkligen till att jag mådde bra. Det handlade om att nu vart jag helt plötsligt en individ, med känslor och åsikter. Gjorde JAG fel så fick jag sota för det, gjorde någon annan fel så va det deras huvudvärk. Pratade man så lyssnades det med inlevelse och inte med ett mmmande (som jag var van vid)
Åkte på husvagnsemester med hela gänget, det skrattades och det skämtades dagarna igenom. Lärde mig att åka skidor på ett sportlov då vi var uppe i Dalarna (kunde inte sluta le, skratta eller må bra på den resan) Jag lärde mig att människor inte skadar andra utan anledning. Jag lärde mig lyssna och lita på människor.
Det var aldrig tyst i det huset (förutom på nätterna) Sommarbarn, fosterbarn och deras egna som var 3 st. Alltid hade man någon att prata med eller skratta med. Mitt rum blev inte ett ställe som jag var livrädd att vistas i, utan istället hittade jag min trygghet där. Där visste jag att man fick vara för sig själv. Matdags så slogs det hårt i en bunke med en plåtslev (stort hus och många barn)
Många nätter som jag satt o pratade med min fosterpappa om mat eller bilar eller……..historien om min styvpappa. Lättare att prata med honom på ett underligt sätt. Han gick i taket av det där, därför kontaktades soc som drog dit mamma,styvpappa,mina fosterföräldrar och jag. Diskusionen vart lugn från en början, min fostermamma sa till min mamma att hon ville att hon skulle komma hem och hälsa på för att se hur hennes dotter hade det, själv!
Mamma är nog rädd för att tala om för min styvpappa att det är vad hon vill. Åka till sin dotter själv, det hände aldrig.
1,5 år bodde jag där. Jag måste ha fyllt 17 år.
Mina fosterföräldrar skulle flytta till Göteborg för att bo i huset hon fick ärva av sin mamma.Sommarbarn eller fosterbarn kunde inte följa med så det letades nya platser till mig. Trollhättan var inget alternativ då det var ett hem för ungdomar som hamnat fel i samhället med droger och dyligt. Jag hörde ju bara inte hemma någonstans. I Halmstad fanns det ett flickhem som var som ett mellanting från hem till ett nytt hem. Jag var för gammal för att hamna hos en fosterfamilj igen, så det fick bli 5 månader där och sen egen lägenhet.
Tack Gunilla och Leif för att ni räddade livet på mig samt att ni gav mig en spark i baken till mitt fortsatta liv. Jag tänker på er ofta. Framförallt nu när jag har flyttat upp till Götet själv. Det ska väl inte vara så svårt att skriva ett brev till dig för att se om du kanske vill träffas, varför är det svårt? Känner en sorg i mig att inte kunna ha kontakt med dom som räddade livet på mig.
Fortsättning följer
Åren går och reglerna blir allt värre. Jag kunde inte skaffa mig några vänner då min styvfarsa alltid var som en hök på mig, hittade alltid fel hos mina vänner så jag vågade inte skaffa mig några. När jag till slut fann mig en vän han godkände så höll jag stenhårt i henne. Hon fick mig att må bra, Åsa kom jag ihåg att hon hette. Åsa var från Norrland och hade den goaste dialekt jag någonsin hade hört. Hon och jag hade alltid roligt, minns att vi gjorde anden i glaset hos henne (skrämde skiten ur mig)
Disco på fredag sades det (jag kommer garanterat inte få gå, trots att jag går i 9:an)
Klart du ska gå på disco sa min styvpappa, men du ska vara hemma som vanligt kl 21,00.
Discot började kl 21,00 så det va inte så klart att jag kunde gå på det (första gången i mitt liv) Vad jag än sa eller vad jag än gjorde så hade det inte hjälpt mig att få gå på det discot. Jag kunde helt enkelt inte svika min nyfunna vän på detta viset ytterligare en gång.
Jag kom aldrig hem den natten, eller på hela helgen.
Jag mindes att vi gick som vanligt till skolan på måndag (jag har aldrig skolkat från skolan). Inga föräldrar där som saknade mig. På onsdags kvällen så minns jag med att Åsas pappa ringde min styvpappa för att spy galla över hur dåliga föräldrar dom var som inte saknade sitt barn. Vet inte riktigt hur det samtalet gick. Jag vet bara hur det slutade. En vecka i det fria sen var jag tillbaka hemma igen. Allt skulle bli bra och allt skulle det bli ändring på.
Det blev det inte.
2 veckor bodde jag hemma, minns att jag följde med en annan kompis och hennes familj till stockholm över sportlovet.
När vi kom hem tog hennes föräldrar kontakt med soc för att se till att jag kunde komma och bo hos dom. Det gick inte utan jag blev satt hos en fosterfamilj (som jag tror räddade livet på mig)
Minns än idag hur första mötet med dom var, jag hade hängselbyxor på mig.
Soc kontaktade mina föräldrar för att tala om var jag skulle bo. Dom sa att mina grejer var ute i garaget (snabba ryck). Inget KOM TILLBAKA från deras sida.Tror dom tyckte att det var skönt att jag försvann. Skönt för mig att äntligen börja leva.
Fortsättning följer
Nu kommer en svår händelse som jag bara inte kan få bort från min skalle...allt kanske jag inte mindes men jag ska försöka.
En kväll när jag är 13 eller 14 år så var det en gårdsfest och alla våra grannar var där. Jag mindes att mamma var berusad av alkohol, likaså min styvpappa. Jag fick beskedet att ta hem min lillasyster och sen gå i säng. Jag gör som jag blir tillsagd så klart (som alla andra gånger) Jag hann aldrig somna innan jag hörde ytterdörren öppna sig (säkert mamma som ska kolla så vi ligger i säng). Jag hade fel. Min styvpappa stod i dörröppningen och viskade ”sover du” jag svarade inte. Då lägger han sig i min säng (fortfarande inte ett ljud från mig) Han lyfter på täcket (fortfarande säger jag inget) Han tar mig på benet och för sin hand uppför låret. –Vad gör du? Frågade jag – Jag tänkte bara klia dig lite. Sa han. Men inget hände…
Han reste sig upp och gick ut. Inte en blund fick jag den natten.
Några år senare vid ett möte med socialen och mamma och min stypappa och några till så tas denna historia upp. Mamma svarade bara med att – Jag visste om att det hade hänt för att han hade kommit och sagt det till mig dagen efter.
Undra om jag nånsin kommer att kunna prata med min mamma om just den händelse… eller vad hon menade med det hon sa om att hon visste? Varför sa hon aldrig något till mig? Varför drog hon inte ifrån honom när han gjorde en sådan sak mot hennes dotter. Tror det är frågor som jag aldrig kommer att få svar på.
Fortsättning följer
Än så länge verkar det att bli en riktigt lugn natt...kl 4 inatt kommer mina ögonlock att falla ihop totalt...bara jag håller mig vaken...det är så riktigt skönt att komma hem o lägga sig i sängen på morgonen....tröttare än tröttast och en katt som ligger på en, skön insomning...
Shit
Blir ju trött av att bara prata om det...9 timmar sen får jag sälskap av han som precis gått o lagt sig...Har ju en som har sovande jour (då vi inte får jobba själva)
Ovanligt bara att dom går o lägger sig innan 10...ibland brukar jag ha sälskap fram till 11...det bästa va när jag hade sälskap ända fram till 3 på natten...då är det inte många timmar i ensamhet här...just nu är det öken...Tur jag har lilla Harry potter som sälskap i mitt öra.
Finns det nån logisk förklaring till att det ska vara så svårt o vara en bra mamma? Eller finns det en manual nånstans om hur man är en bra mamma?
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 |
5 |
6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | |||
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | |||
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | |||
30 | 31 | ||||||||
|